Whatsup, did someone fucking die?

Här om dagen satt jag på bussen på väg till jobbet, då jag hör ett får bräääka, högt högt så att alla runt omkring i bussen vänder huvudet mot ljudet, och ser, jasså, bara ännu en amerikan ...Han satt och pratade i sin mobil, på engelska naturligtvis och ingen annan i bussen kunde föra en konversation utan att skrika.

En annan dag, samma busslinje; en kvinna kommer på bussen med sin barnvagn, hon har en vän med sig, de pratar extremt högt på amerikansk engelska. Folk tittar, och en del ler stort, amerikaner, de är ju speciella och kul, de är ju liksom som vi, fast mycket coolare. Första klassens invånare, högt uppe, ännu högre upp än vi svenskar som är ganska tråkiga ju. Här har vi reserverade svenskar som inte ler så lätt, som inte pratar med främmande om det inte är nödvändigt (eller om främlingen råkar vara amerikan eller engelsk..) Här har vi låsta och stela och fullpumpade svenskar med jantelagar så det rinner ut genom öronen.

Men åååå, en amerikan, de som är så fantastiska på att le och att älska alla de träffar på första ögonblicket...Moder och Fader med säkert, till positiva klubben och mindfullness. I amerika, där har de Dr.Phill som hjälper alla stackars amerikaner som har svårt att inte fortsätta vara positiva och leende. Då säger han till på skarpen, att NU är det dags att låtsas le så blir du säkert glad. Här lilla gubben/gumman, har du ett plåster, inget slickande på såren nu, bara Le.

Och i amerika, där har de också författare som skriver böcker som "There is a better way to sell" som handlar just om detta, att sälja. Och när man som amerikan försöker sälja något, så gör man det med hela sin själ. Genom sina vackra leenden som inte är falska, nej nej, äkta härliga leenden, för alla i amerika är glada.

Vi har också författare som skriver böcker som "Hemligheten" som är, mer eller mindre, byggd på samma koncept. Positivt tänkande säljer. Du tänker dig till att må bra, att få mer betalt, att få behålla din vacklande familj och dina vänner. Allt genom att du tänker på positiva sätt. De människor som anammar dessa tankar, blir som små mini-scientologer som mässar och sjunger den positiva andans lovsång. I boken (och i filmen som är på en fruktansvärd bräkande engelska) beskrivs till exempel "attraktionens lagar" vilket ju inte är en lag överhuvudtaget. Den finns inte. Mycket beskrivs i boken som sanningar och som fakta, men detta är naturligtvis inte rätt. Det är en kvasipsykologisk bok utan någon typ av fakta eller empirisk data bakom sig.

I vissa sekter runt värden talar man om att sjukdomar och annat elände, kanske manodepressivitet t ex., är Guds straff, så man, som medlem, ser till att inte bli sjuk, eller så låtsas man att man inte har ont, inte är ledsen...och på det sättet är ju alla till sist genomfriska och mår lukrativa fantastiska liv. Eller?

Tja, jag personligen är extremt skeptisk. Jag är dessutom livrädd för vad den amerikanska tanken gör mot oss individer, och när jag läser om sånt här dravel, så känner jag ändå små stick i mitt hjärta, för jag är inte kapabel att lyfta mig från mina depressioner utan en massa medicin och en hel del hjälp. Jag klarar inte av att tänka mig frisk. Att bli positiv och se på de små tingen med störa barnaögon och tänka å vad världen då ändå är fantastisk. Nej, det krävs lite mer för dessa tankar. Det krävs enormt mycket kärlek innan jag talar om för en person att jag älskar den. För jag tror på djupa känslor. Och jag tror inte att man kan vara bipolär och samtidigt kunna amerikanisera sig själv till att bli "frisk".

Jag vet att inte alla amerikaner är på det där sättet, jag har levt i USA något år som ung och sett att det ju finns en del annat folk också. Men om man är uppfostrad i ett samhälle med en viss kultur, så blir man ju lätt smittad, precis som jag är ganska svensk, jag har det där tunga svenska sättet att möta människor, och det andra som är mer positivt, det lojala och det trevliga.

Men jag är ändå en stor amerikarasist, det inser jag speciellt mycket när jag läser bloggarna här i bipolarna.se, och de kommentarer som ges och fås.

Nej, tack för kaffet, nu har jag sagt det här, och jag menar inget illa, men det är min lilla input i positiva tänkandets värld. Jag vill helst slippa väckelserörelsen!

There is only one thing that I hate more than the drugs themselves, and thats people who try to make other people use them. If the other people are adults, and they're trying to push them on to young people, teen-agers or even younger people, then those people should be, in my never ever humble opinion, shot.

If an adult, who is also an old friend of yourself and your son, is sitting by a table, talking to a 16 year old and his mother, about how great drugs are, and that everyone should try heroine twice, and that LSD is a simply must -try.

Well, then that person will be out of my life as soon as possible, and for good.

This happened this summer, and I am still fuming EVERY day. I told said person off, of course I did. This person shut me up by telling me that my child need to have a positive input on drugs, and not just my single minded "drugs are bad" view. Doing this, and trying to get my sons approval, and of course he will get that, as a teenager take every opportunity to disagree with a parent. At this moment, I wanted to leave, or kick that persons face in so hard. But having a 16-year old is sensetive business, anyone who has ever had a teen to raise, knows this to be the truth, so you have to step very carefully, which meant that I retracted my views, and  put up with the said adult for a few hours, and then left with a drug - curious teenager on my hands, but with one arse-hole less in our life.

I have not spoken with this person afterwards, I just can't. I am too angry. He keep ringing and trying in other ways to contact me, as if nothing has happened, and thats even more scary, because for him, nothing at all has happened, for him it's perfectly OKAY to tell your friends teenage son to go out and do drugs, the more the merrier. Well fuck him.